Partaj

Det är så skönt när saker är som man förväntar sig att det skall vara. Ibland vill jag bli överraskad men ibland vill jag bara känna nöjet i att ha helt rätt.
Jag menar att vi har väl alla sett någon film från om en liten håla i södra USA. Big mama sitter i gungstolen på verandan och dricker iste. En bleknad fransig flagga vajar i vinden. Rostiga bilar på gården. Så här förväntar jag mig att det ser ut på landsbygden här runtomkring.

Filip var igår bjuden på födelsedagskalas hos fd klasskamraten och en av favvotjejerna Alaska. De bor ca 30 minuter härifrån och min GPS berättade vänligt att adressen låg i ett område som hon inte kunde navigera mig till. Ahha antingen är det ett helt nybyggt område eller så är det rakt ut i bushen där ingen människa någon satt sin fot.
Det var alternativ två.
Ett litet murket hus med en skraltig veranda utanför, rinnande vatten i en svagt brun nyans och skällande hundar. Missförstå mig inte, familjen Hall är väldigt trevlig och deras vänner var en glad samling. Det finns mycket kärlek i familjen, lite för mycket kusinkärlek också är jag rädd för.

Kalaset hade beach party tema och på tomten stod en liten vattenfylld plastpool, en sandlåda och en balja med såpbubblor. Några av Filips klasskamrater var också där, blivande hustrun Samantha hade klippt av sina lockar till Filip stora sorg.
Barnen lekte och vi vuxna pustade i värmen. Det serverades chips, glass, juice och den traditionella snygga men smaklösa tårtan.
Efter pinatan var sönderslagen och godiset uppsamlat packade vi in oss i bilen och vände tillbaka till civlisationen. En erfarenhet rikare.